Gud vad skönt, tänkte jag, och påminde mig Ina och hennes bilåkning den första tiden. Hon tjöt som en gris...nej snarare ylade som en prärievarg. Jag körde med öronproppar. Ungarna tog hellre bussen, mutade mannen att köra dem eller stannade rent av hemma för att slippa eländet. De få gånger de var tvungna att åka med drog de lott om vem som fick sitta fram(längst bort från Ina), förbjöd mig att rulla ner rutorna så folk hörde och sedan proppade de in hörlurarna till sina freestyles. Det tog ganska lång tid men så småningom kom Ina att älska att åka bil, och slog nästan knut på sig själv för att få följa med.
Så åka bil med Ella skulle ju bli smidigt trodde jag och tog med henne på en runda till stallet för att mata hästarna. In i bilen och i väg och ....Ella ylade som en prärievarg redan från starten. Vilka röstresurser den tjejen har!
Väl framme fick Ella sitta kvar i buren i bilen medan jag slängde till hästarna lite hö. Slängde var rätta ordet, för jag var rädd att grannarna skulle undra vad jag gjorde, med denna mistlur som var med.
Hästarna å sin sida satte nästan i halsen verkade det. De vände strategiskt rumpan till, kurade ihop sig vid samma hö-tapp och försökte nog visualisera bort oljudet. Hästar är känsliga djur ser ni .....nja det gäller nog bara min Corona. De andra tre är robusta saker.
Så blev det då dags för hemfärd. Samma visa eller snarare samma oljud. Jag pratade med henne, försökte sjunga en stump men det gavs ingen pardon. Hade jag släpat ut henne på detta så skulle jag få sota för det. Kan bara tänka mig hennes tankar.
" Om du tror att jag tänker finna mig i detta så tar du fel"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar